TEXTHÄFTET, på svenska Inledning Solisterna Östersunds Blåsarkvintett FRETS OF PREY, av Jan Tolf SERENADE, av Anders Nilsson DANQUAH CIRCLE, av Örjan Sandred SE, ÖARNA, av Sven-David Sandström Innehåll Om inspelningen Texthäftets illustration är inspirerad av bakgrunden till Jan Tolfs "Frets of Prey" och de rovgetingar som lever i Panamas regnskogar. Inledning Under medeltid och renässans talade man om två olika sorters musik: musica alta och musica bassa. Med musica alta menade man stark musik, att framföras utomhus eller i stora lokaler, medan musica bassa betecknade lågmäld musik som passade bäst i mindre lokaler. Den tonstarka musiken framfördes av blåsare, ofta med slagverk, och den svagare av stråk- och knäppinstrument, möjligen beledsagade av någon blockflöjt (flauto dolce). Under barocken började man att nyttja även starka blåsinstrument inomhus. I solokonserter och kyrkomusik användes både trä- och bleckblåsare flitigt av tonsättare som Vivaldi, Bach och Telemann, och under 1700-talets andra hälft hördes blåsarensembler också i konstmusikaliska inomhussammanhang. Det var då frågan om dubbelbesatta blåsensembler, så kallad "Harmonienmusik", ofta bara med sex musiker och egentligen inte avsedd för direkta konsertframföranden, utan som taffelmusik eller scenmusik i operor. Taffelmusiken var ofta komponerad som serenader, eller bestod av arrangemang av känd operamusik. Ett utsökt exempel på scenmusik är finalen av Mozarts "Don Giovanni" där en blåsaroktett på scen står för en del av musiken. Samma sättning (2 oboer, 2 klarinetter, 2 valthorn och 2 fagotter) utgjorde den så kallade "Wienoktetten", för vilken mängder av storartad musik kom att skrivas av tonsättare som Beethoven, Mozart, Haydn, Hummel, Salieri och Schubert. Men grunden för blåsarkvintetten lades med verk för blåsare och piano. Mozart och Beethoven använde i sina pianokvintetter (oboe, klarinett, valthorn, fagott och piano, komponerade 1784 resp 1796-97) enkelbesatt blåsarkvartett. När man sedan lade till en flöjt, var blåsarkvintetten som ensemble född. Italienaren Giovanni Giuseppe Cambini presenterade kring 1802 i Paris tre blåskvintetter, och i april 1814 framfördes för första gången i samma stad tre blåskvintetter opus 88 av tjecken Anton Reicha. Reicha var flöjtist och lärare i kontrapunkt vid Pariskonservatoriet, och kom att skriva ytterligare 21 blåskvintetter. Under 1800-talets första hälft tillkom sammanlagt ett 90-tal blåskvintetter, av Reicha, Danzi och andra. Intresset för blåsarkvintetten mattades under senare delen av 1800-talet, även om det fanns lysande ensembler i Frankrike, England och Tyskland som upprätthöll traditionen. I Frankrike tog flöjtisten Paul Taffanel 1879 initiativet till bildandet av "Societé de Musique de Chambre pour Instrument à Vent" där man som grund hade en dubbel blåsar-kvintett, men man beställde också enstaka nya verk för kvintett. Inga av 1800-talets mer kända tonsättare skrev för blåsarkvintett, men under 1900-talet skulle repertoaren komma att utökas av några av de allra största kompositörerna: Schönberg, Nielsen, Hindemith, Milhaud, Ibert, Villa-Lobos, Barber, Denisov, Henze, Berio, Stockhausen, Ligeti, Carter med flera. Mer än 100 svenska tonsättare har skrivit blåskvintetter: Lars-Erik Larsson, John Fernström, Jan Carlstedt, Bo Nilsson, Jan W Morthenson och Anders Eliasson, bara för att nämna några. Det finns däremot få verk skrivna för blåsarkvintett tillsammans med ytterligare ett instrument utanför blåsfamiljen, om man bortser från den handfull verk för kvintett och piano som skrivits av Poulenc, Roussel, Jacob och några fler. När nu Östersunds Blåsarkvintett presenterar fyra nya verk med solister står man sålunda starkt förankrad i en tvåhundraårig tradition av blåskvintettspel, samtidigt som man skapar helt nya konstellationer. MATS MÖLLER Solisterna Mats Bergström debuterade som konsergitarrist i Londons Wigmore Hall 1983, och han har sedan dess arbetat både som solist och ensemblemusiker inom olika genrer. Han syns och hörs tillsammans med artister som Tommy Körberg och Lill Lindfors och i produktioner med den tyska Ensemble Modern - eller som solist med någon av våra svenska orkestrar. Mats Bergström har i högsta grad bidragit till att utöka gitarrepertoaren, både som beställare av nya verk och som arrangör. Mest omfattande är hans egen version för gitarr och baryton av Schuberts "Die schöne Müllerin". Ola Karlsson är solocellist i Sveriges Radios Symfoniorkester och även lektor i violoncellspel vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han framträder också som kammarmusiker och solist, och ägnar sig en hel del åt dirigering. Ofta kombinerar han rollen som solist och dirigent, bland annat tillsammans med blåsare. Ola Karlsson har sedan många år ett regelbundet samarbete med blåsarna i Östersund, både med den tidigare serenadensemblen och Östersunds Blåsarkvintett. Love Derwinger framträder gärna i olika ensemblekonstellationer, men naturligtvis också som solist. Efter debuten som 17-åring, med Listzs andra pianokonsert tillsammans med Norrköpings Symfoniorkester, har han arbetat med de flesta svenska kända instrumentalister, sångare och ensembler och ofta med ny svensk musik på programmet. Han har medverkat vid ett trettiotal skivinspelningar, och när det gäller samarbete med blåsare kan nämnas hans inspelningar för BIS (BIS CD 532, 592) med Danzis pianokvintetter, då tillsammans med Philharmonisches Bläser-quintett Berlin. Som romans- och operasångerska har Marianne Eklöf en bred repertoar, och hon har tidigare varit verksam vid Malmö Musikteater. De senaste åren har hon gjort många roller på Stockholmsoperan, som Herodias i "Salome", Margret i "Wozzeck", Eboli i "Don Carlos", Ortrud i "Lohengrin", Metella i "Pariserliv" och titelrollen i "Car-men". Marianne Eklöf har sjungit mycket musik av Sven-David Sandström, bland annat kantaten "Drömmar" (1988), "High Mass" (1994), operan "Staden" 1998 och "Se, öarna" 1999. Staffan Larson har en gedigen musikerbakgrund med solistdiplom i violin från Musikhögskolan i Stockholm, utlandsstudier i London och därefter många års tjänstgöring som konsertmästare i bland annat Norrköpings och Helsingborgs symfoniorkestrar och Hovkapellet i Stockholm. I slutet av 80-talet debuterade han som dirigent, och har arbetat med flera av de svenska orkestrarna och kammarensemblerna. En längre tid var han konstnärlig ledare och chefdirigent för Västerås Sinfonietta. Flera europeiska ensembler har engagerat honom som dirigent, dessutom har han dirigerat opera i Japan. Östersunds Blåsarkvintett Östersunds Blåsarkvintett är knuten till länsmusiken inom Jämtlands Läns Landsting. Som kvintett har ensemblen varit verksam sedan 1995, men musikerna ingick dessförinnan i den nu avvecklade Östersunds Serenadensemble. Östersunds Blåsarkvintett arbetar över hela Jämtland, Sveriges till ytan näst största län. Agneta Wihlstrand, flöjt, altflöjt, Hedvig Marklund [1-4, 8-15]/Signe Møldrup [5-7], oboe, engelskt horn, Bengt Gidlöf [1-4, 8-15]/Kjell-Inge Stevensson [5-7], klarinett, Kurt Thörnblom, horn, Lars Hedblom, fagott. FRETS OF PREY, av Jan Tolf I en tidning läste Jan Tolf en notis med rubriken "Steppande fjärilslarver kan låta som ett skämt". Där beskrevs hur larven hos en fjärilsart i Panamas regnskogar utför en slags steppdans på bladen av vissa växter. De vibrationer som uppstår av dansen lockar till sig myror, som matas med ett sekret av proteiner och socker som larverna själva utsöndrar. I utbyte försvarar myrorna sedan larverna mot de rovgetingar som cirklar runt i djungeln. Notisen om insekternas samarbete inspirerade Tolf till "Frets of Prey", som är beställt av Mats Bergström och uruppfört tillsammans med Sundsvalls Blåsarkvintett i Sundsvall, januari 1995. Titeln är en ordlek med "Prey" (rov, villebråd) och "Frets" (oro, men också de tvärgående banden på gitarrens greppbräda). Stycket har fyra delar: "Tap dance" (steppdans), "Entice" (locka), "Secrete" (utsöndra) och "Menace" (hot). Den fjärde delen innehåller ett längre parti där Mats Bergström improviserar till "getinginspirerade" ljud och rytmer, skapade av Alfons Karabuda. Jan Tolf har en bakgrund som gitarrist i olika pop-, dans- och jazzgrupper, och har sedan mitten av 80-talet skrivit mycket teater- och filmmusik, bland annat för Stockholms Stadsteater och Sveriges Television (Apelsinmannen, Anna Holt, Olivia Twist m fl). Redan 1989 gav Phono Suecia ut en porträtt-cd med hans musik (PSCD 46). Han kan sägas följa en tidigare svensk filmmusiktradition där blåskvintetten varit flitigt förekommande. "Blåsarkvintetten är som en hand med olika färger", säger Tolf. "Där finns på något sätt allt." SERENADE, av Anders Nilsson "I samband med att jag blev tillfrågad att skriva ett stycke för blåsarna i Östersund och cellisten Ola Karlsson, tänkte jag mig skriva en kammarkonsert - cellon är ju ett instrument vars solistiska kvalitéer passar väl i sammanhanget. Efterhand märkte jag att det fanns en speciell uttryckskaraktär i musiken jag komponerade - en klang av vemod och sen afton, framburen av en mindre ensemble med cellons sångbarhet i centrum. Serenaden är tillägnad Ola Karlsson och Östersunds blåskvintett" ANDERS NILSSON Anders Nilsson har studerat komposition för Gunnar Bucht vid Musikhögskolan i Stockholm, men möten och studier för tonsättare som Brian Ferneyhough, Luciano Berio och Sven-David Sandström har också varit betydelsefulla. Hans stil har utvecklats från de tidiga, brett anlagda orkesterverken med senromantiska influenser (ex "Trois pièces pour grand orchestre", 1981-83) till mer modernistiska verk och vidare till orkesterverk med en tydligt utåtriktad rytmik, men samtidigt med rika och innerliga känslor. Anders Nilssons kammarmusik har genomgått en liknande utveckling, från den expressionistiska sångcykeln "Reflections" (1982) till den stort anlagda kvartetten för klarinett, piano, violin och violoncell, "The Angel" (1999) och "Serenade" för violoncell och blåsarkvintett. "Serenade" uruppfördes av Ola Karlsson och Östersunds Blåsarkvintett i Östersund, december 2000. DANQUAH CIRCLE, av Örjan Sandred "'Danquah Circle' beställdes av Östersunds Blåsarkvintett till en konsert med musik av Mozart på programmet. Den Wienklassiska musiken var till stor del en reaktion på senbarockens komplexa musik. Detta inspirerade mig till att komponera ett stycke som på samma sätt söker sig bort från det komplexa i 1900-talets musik. Istället får instrumenten tydliga uppgifter: antingen som melodiska solister, eller som ackompanjatörer. Viljan till tydlighet i musiken visar sig också i att lätt identifierbara sektioner byter av och kontrasterar mot varandra. Stycket börjar med en lågmäld musik. Mot styckets senare hälft avbryts denna karaktär av plötsliga, rytmiserade klanger. Karaktären vänder, och mot slutet tar det rytmiska överhand. Pianot används inte solistiskt, utan ingår i ensemblen på lika villkor. Jag slutförde stycket i Accra i Ghana i Västafrika. För en tillfällig besökare är staden mycket svår att hitta i - inga gatunamn finns, och miljön är tämligen kaotisk. Det vanligaste sättet att förklara vägen är att utgå från en av stadens rondeller, som alla har ett eget namn. Dessa är stadens orienteringspunkter. Danquah Circle är en av dem. I stycket har jag strävat efter att ge motsvarande orienteringspunkter till lyssnaren." ÖRJAN SANDRED Redan före sina högskolestudier skrev Örjan Sandred musik för olika ensembler i hemstaden Uppsala. Efter studier i musikvetenskap antogs han som 21-åring till kompositionsklassen vid Musikhögskolan i Stockholm med lärare som Sven-David Sandström, Pär Lindgren och Bill Brunson. Han har vidare studerat för danske Poul Ruders, vid McGill University i Kanada och vid IRCAM i Paris. Hans verk har framförts av ensembler som Sveriges Radios Symfoniorkester, kammarorkestern NOW och Le Nouvel Ensemble Moderne i Montréal. Sandred har också arbetat mycket med elektroakustisk musik, och han undervisar i ämnet vid Musikhögskolan i Stockholm. SE, ÖARNA, av Sven-David Sandström I boken "Vägen till öarna" (1996) skildrar poeten Katarina Frostenson och fotografen Jean-Claude Arnault en resa genom Bergslagen och vidare till byn Rämmen i östra Värmland, där lyrikern Erik Beckman (och även på sin tid Esaias Tegnér) växte upp. Texten till sångcykeln "Se, öarna" är hämtad ur denna bok, och Sven-David Sandström och Frostenson fortsatte därmed det samarbete som hade inletts med operan "Staden". Sven-David Sandström har sedan genombrottet med orkesterverket "Through and through" 1972 i trettio års tid varit en av de mest inflytelserika och framförda nutida svenska tonsättarna. Han är utbildad för Ingvar Lidholm vid Musikhögskolan i Stockholm, och innehade senare själv under tio år professuren i komposition där. Förutom orkestermusik och ett flertal solokonserter har Sandström skrivit en mängd vokalmusik, och särskilt uppmärksammade har de stora verken med solister, kör och orkester blivit: "Missa da Requiem" 1979, "High Mass" 1994 och operan "Staden" 1997. Sandström har rört sig från ett klassiskt avantgardistiskt förhållningssätt mot ett nästan neoromantiskt idiom. Båda har lett till en livlig och intressant offentlig debatt om tonsättarens relation till sin publik. "Se, öarna" är komponerad för Marianne Eklöf och Östersunds Blåsarkvintett, och uruppfördes av dessa i Stockholm, april 1999. Innehåll [1-4] Jan Tolf (*1949) FRETS OF PREY (1995) 10'00 [1] -Tap dance; 1'35 [2] -Entice; 2'50 [3] -Secrete; 1'01 [4] -Menace 4'33 Mats Bergström, gitarr, Östersunds Blåsarkvintett Bakgrundstape av Alfons Karabuda Beställningsverk av Mats Bergström [5-7] Anders Nilsson (*1954) SERENADE, chamber concerto for violoncello and wind quintet (2000) 19'15 [5] Molto lento e sostenuto; Allegretto 8'49 [6] Scherzando con moto; Allegretto 5'56 [7] Cadenza e coda 4'28 Ola Karlsson, violoncell, Östersunds Blåsarkvintett [8] Örjan Sandred (*1964) DANQUAH CIRCLE (1997) 9'08 Love Derwinger, piano, Östersunds Blåsarkvintett [9-15] Sven-David Sandström (*1942) SE, ÖARNA (1998) 26'54 [9] -I ("Ros, sparv och riddarfot") 6'23 [10] -II; 2'27 [11] -IIIa ("Sparv, skär sparv") 3'44 [12] -IIIb ("Simma ros") 5'14 [13] -IIIc; ("Ulvens tunga") 2'28 [14] -IV 3'26 [15] -V ("Det är lugnt och det är inget mera") 3'11 Marianne Eklöf, mezzosopran, Östersunds Blåsarkvintett, Staffan Larson, dirigent Text ur Katarina Frostensons "Vägen till öarna" (Wahlström & Widstrand 1996) Om inspelningen Musikproducent och inspelningstekniker Lars Nilsson, Nilento (www.nilento.se). Inspelat i Aspås kyrka (Sandström) 25-27 maj 1999 och i Peterson-Bergerhallen i Östersund den 16 december 1999 (Sandred), 30-31 mars 2000 (Tolf) och 9-10 januari 2001 (Nilsson). Redigering och master Lars Nilsson, Nilento. Omslagets illustration Simon Möller. Texter Anders Bråtén. Grafisk form Sforzando produktion. Verken finns tillgängliga hos Svensk Musik (www.mic.stim.se), Box 27327, SE-102 54 STOCKHOLM. Produktionen är ett samarbete mellan Länsmusiken inom Jämtlands Läns Landsting (www.jll.se/lansmusiken) och SFZ records (www.sfzrecords.com). [p]&[c] SFZ records 2001.   Home