You may read the booklet
MÖLLER & BÜLOW 57´52
[1] Alfvén
During the summer 1883 the eleven-year old Hugo Alfvén borrowed
a flute from a military band and learned to play it. The summer was spent
in the countryside and according to the family maid ”Hugo played
until the rats fled and the bull fainted”. However his beloved friend
Andrea found his flute playing charming, ”...particularly at some
distance. This was why she always had a little rest when I started practising.
These were wonderful days!” (from the memoirs of Alfvén).
Two years later, in 1885, Alfvén composed the short Romance for
flute and piano. This was several years before he entered the Conservatoire,
but he had studied some piano. Hugo Alfvén was soon to become one
of Sweden’s most famous composers and his orchestral piece Midsummer
Night’s Vigil, based on Swedish folk songs, has been performed all
over the world. He also wrote five symphonies and a great number of songs
and pieces for choir.
[2-3] Mozart
In 1763 Leopold Mozart brought his son Wolfgang Amadeus on a three year
long journey across Europe. During their stay in London 1764 Wolfgang
composed the six Sonatas KV 10-15, originally for violin and piano, or
violin, violoncello and piano. The original versions of these Sonatas
have a very simple solo part, but the editions where some of the music
for the right hand of the piano is transferred for flute have become a
charming part of the flute repertoire. As Mozart was only seven years
old when he composed these small Sonatas they may not be in comparity
with the later great works by his hand, but yet they have a charm and
tractability suitable for the flute.
[4-7] Beethoven
In 1802 Ludwig van Beethoven was 32 years old and thanks to a yearly maintenance
from Prince Karl Lichnowsky his financial and material situation was quite
solid. At the same time the first signs of deafness had caused a depression
and resignation and Beethoven also had to stop performing. The famous
”Heiligenstadt testament”, a letter to his brothers Carl and
Johann in which Beethoven expressed his despair, was written in October
the same year.
In spite of his mental weakness and inclination for suicide, he was able
to compose and during 1802 he finished his Second Symphony and some chamber
works, a o the three Violin Sonatas op 30. The Sonatas were dedicated
to Tsar Alexander I of Russia, grandson of Katarina II, and known as a
reformer who supported art and literature.
At this time transcriptions from violin to flute were rather common and
there was a school of virtuoso flutists growing in Vienna. Many works
were also composed to be performed on the flute as well as the violin.
In a letter to the publisher Franz Anton Hofmeister dated April 22, 1801,
Beethoven asks him to arrange his Septet op 20 also for flute ”for
example as quintet. Then the flute dilettants would be helped, as they
already have asked me, and they would swarm around me as insects...”.
However, the weak sound from the flutes of the first decades of the 19th
century was not able to fulfil the dynamic and expressive demands of Beethoven’s
dramatic chamber music as found in the violin sonatas op 30. It was not
until Theobald Boehm around 1850 had developed the cylindrical flute the
instruments were able to approach the dynamic range and flexibility of
the violin.
Beethoven was elected a member of the Royal Swedish Academy of Music in
1822.
[8-9] Boehm (revised text 2014)
When Theobald Boehm was only 16 years old, he built his first flute in
his father’s goldsmith workshop in Munich. This was a very simple
model with only four keys. Boehm continued to work as a goldsmith and
also for some time at a musical box factory. During this time he began
serious flute studies. In 1818, when he was 24 years old, he was employed
as a flautist in the Orchestra of the Royal Court in Münich. He soon
began to study composition and within two years he performed his first
work, a flute concerto in G major. Boehm was very well aware of the disadvantages
of the wooden, conical flutes with only a few keys. The sound was not
loud enough and it was difficult to play in other keys than the most usual
ones, at least in a virtuoso style and retaining a good intonation.
In 1828 Boehm opened his own flute workshop and from that time and several
decades he developed many flute models. He also continued to compose virtuoso pieces for flute and piano, often as
variations over well-known themes from operas and chamber works by famous
composers. In 1847 Boehm had developed a cylindrical flute in metal,
with much larger tone holes and with a superb fingering mechanism which
is used on the flutes until present.
The Elégie, composed in 1880, is in fact an arrangement of a second movement of a flute concerto by Joseph Hartmann Stuntz. It is not a virtuoso piece, but yet it has many great
challenges as well as technically as regarding control of dynamics and
tone colour.
[10-13] Widor
Some of the most foremost flute-makers were established in Paris in the
end of the 19th century. The most famous was the Louis Lot company which
built Boehm model flutes in silver with a technical and sonorous flexibility
previously not heard. In 1879 the flautist Paul Taffanel, professor of
flute at the Paris Conservatoire, founded a ”Societé de Musique
de Chambre pour Instrument à Vent” (Chamber Music Society
for Wind Instruments). The society commissioned and premiered plenty of
new works for wind ensemble and also for single instruments with piano.
Among these new pieces were the Suite op 34 by Charles-Marie Widor, written
for Taffanel in 1898.
Widor is mostly known for his organ works. He worked as an organist in
the church of St. Sulpice in Paris from 1874 and the next sixty-four years.
He composed ten Organ Symphonies and other works for organ, but also three
operas, three concerti and five symphonies as well as chamber music. In
1890 he became Professor of organ at the Paris Conservatoire, as a successor
to César Franck, and Professor of composition in 1896.
Widor was elected a member of the Royal Swedish Academy of Music in 1910.
Mats Möller
studied at the Royal College of Music in Stockholm and later with André
Jaunet in Zürich in the beginning of the 80s. He has worked in Swedish
symphony and opera orchestras as well as chamber ensembles, often with
contemporary music on the programme. As a chamber musician he has performed
in Sweden and all around Europe.
Jan Bülow
has studied history of Music in Uppsala, composition with Werner Wolf
Glaser in Västerås and piano with Gun Åkerman in Stockholm.
In 1967 he won the first prize in the Lahti piano competition in Finland.
He is employed by the Västmanlandsmusiken and together with the Västerås
Sinfonietta he has been a soloist in piano Concerts by Prokofiev, de Frumerie
and others.
Produced by Mats Möller. Recorded by
Sforzando Productions, in the Västerås Concert Hall, January
2-4, 2004 – using 96 kHz/24-bit technology. Recording producer
Johannes Möller. Edited and mastered by Sforzando Productions.
Photos by Simon and Johannes Möller. Texts by Anders
Bråtén. Graphic design by Sforzando Productions. Mats
Möller plays an Oston-Brannen flute nr 351, with a Lafin headjoint
14 K gold. Jan Bülow plays a Steinway grand piano.
CD SFZ 1010 [p]&[c] SFZ records/Sforzando Productions 2004.
DDD. Total time 57’52.
Internet: www.sfzrecords.com E-mail: office@sfzrecords.com
MÖLLER & BÜLOW 57´52
[1] Alfvén
Sommaren 1883 lånade den då elvaårige Hugo Alfvén
en flöjt från en militärorkester och lärde sig att
spela på den. Sommaren tillbringades på Nybygget vid
Resarö ström och enligt gårdspigan blåste Hugo "så
att råttorna flydde och tjuren svimmade". Andrea (Hugos tillbedda)
däremot tyckte det lät förtjusande "-- i synnerhet
på avstånd. Därför drog hon sig alltid tillbaka
då jag började. Det var härliga dagar!" (ur Alfvéns
memoarer).
Två år senare, 1885, komponerade Alfvén den lilla Romansen för flöjt och piano. Detta var flera år innan han påbörjade sina egentliga musikstudier vid Musikaliska Akademien, men han hade tagit en del lektioner i piano. Hugo Alfvén skulle ganska snart bli en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare och hans Midsommarvaka är spelad över hela världen. Han skrev också fem symfonier och mängder av sånger och stycken för kör.
[2-3] Mozart
1763 tog Leopold Mozart sin son Wolfgang Amadeus på en resa över
hela Europa. I tre år kom de att vara borta från hemmet i
Salzburg. Under vistelsen i London 1764 skrev Wolfgang sex sonater KV
10-15, för violin och piano, eller violin, violoncell och piano.
Den ursprungliga versionen har en mycket enkel solostämma som egentligen
bara beledsagar pianostämman, men de utgåvor där en del
av klaverets högerhand har flyttats till solostämman tillhör
standardrepertoaren för flöjt. Mozart var visserligen bara sju
år när han skrev de här sonaterna och det är kanske
orättvist att jämföra dem med hans mogna verk, men de klingar
fint på den moderna tvärflöjten.
[4-7] Beethoven
1802 levde den 32-årige Ludwig van Beethoven ett materiellt sett
stabilt liv. Han hade ett årligt underhåll från Prins
Karl Lichnowski och många beställningar. Men något år
tidigare hade de första tecknen på hans dövhet börjat
att visa sig, vilket orsakade en djup depression och passivitet. Beethoven
hade också tvingats att upphöra med sina offentliga konsertframträdanden.
Det berömda "Heiligenstadt-testamentet", som återfanns
efter Beethovens död och där han i ett brev till sina bröder
Carl och Johann uttrycker sin förtvivlan, skrev i oktober samma år.
Trots sin labila mentala hälsa, som också omfattade självmordstankar, kunde han komponera och under 1802 slutförde han arbetet med sin andra symfoni och en del kammarmusik, bland annat de tre Violinsonaterna op 30. Sonaterna tillägnades Tsar Alexander I av Ryssland, sonson till Katarina II. Alexander var känd som en reformivrare som ville avskaffa censuren (!) grunda universitet och beskydda litteratur och konst.
Vid den här tiden var det inte ovanligt att man komponerade med avsikten att en violinstämma också skulle kunna spelas på flöjt och vice versa. Man transkriberade också stråkstämmor för blåsinstrument. I ett brev till sin förläggare Franz Anton Hofmeister, daterat 22 april 1801, ber Beethoven honom att arrangera sin Septett op 20 också för flöjt, "exempelvis som kvintett. Då blir flöjtdilettanterna nöjda eftersom de redan har bett mig om det, och de kommer att svärma runt mig som insekter...".
Tyvärr kunde den svaga klangen från de flöjter som användes i början av 1800-talet knappast uppfylla de krav på dynamik och uttrycksfullhet som Beethovens dramatiska kammarmusik ställde, exempelvis i Violinsonaterna op 30. Det var inte förrän Theobald Boehm runt 1850 hade utvecklat den cylindriska tvärflöjten i metall som flöjtisterna överhuvudtaget kunde närma sig violinen i klangligt hänseende.
Beethoven valdes in i den svenska Kungliga Musikaliska
Akademien 1822.
[8-9] Boehm (texten är reviderad 2014)
Redan som 16-åring byggde Theobald
Boehm sin första flöjt i sin fars guldsmedsverkstad i hemstaden
München. Det var en mycket enkel modell med bara fyra klaffar. Boehm
fortsatte att arbeta som guldsmed och en tid även på en fabrik
som tillverkade speldosor. Samtidigt studerade han flöjt på
professionell nivå och 1818, vid 24 års ålder, fick
han anställning i den Kungliga Orkestern i München. Han började
då också att studera komposition och inom två år
kunde han själv framföra sitt första verk, en flöjtkonsert
i G-dur tillägnad flöjtvirtuosen och tonsättaren Fürstenau.
Boehm hade länge uppmärksammat svagheterna hos de flöjter som användes vid den här tiden. De var av trä, koniskt borrade och med ett fåtal klaffar. Instrumenten var relativt tonsvaga och det var svårt att spela annat än i de enklare tonarterna, åtminstone snabbt och något så när rent.
1828 öppnade Boehm sin egen verkstad där han under flera decennier skulle komma att utveckla många nya flöjtmodeller. Han fortsatte också att komponera, främst virtuosa stycken för flöjt och piano. 1847 hade Boehm utvecklat en cylindrisk flöjtmodell i metall, med mycket större tonhål än tidigare och med en genial mekanik som används i stort sett oförändrad på dagens flöjter.
Élegien op 47, komponerad 1880, har senare visat sig vara ett arrangemang av en långsam sats i en flöjtkonsert av Joseph Hartmann Stuntz. Det är inget virtuost stycke men innehåller många flöjtistiska utmaningar, både tekniskt och vad gäller klangfärg och dynamik.
[10-13] Widor
Några av de mest framstående flöjtbyggarna etablerade
sig i Paris i slutet av 1800-talet. Den mesta kända firman var Louis
Lot som byggde flöjter med Boehms konstruktion och med en klanglig
och teknisk flexibilitet som var helt unik. 1879 grundade professorn vid
Pariskonservatoriet, flöjtisten Paul Taffanel, ett ”Societé
de Musique de Chambre pour Instrument à Vent” (Kammarmusiksällskapet
för blåsinstrument). Man anordnade konserter och beställde
mängder av nya verk för blåsare i olika konstellationer,
även soloinstrument med piano. Bland de här beställningarna
fanns Suite op 34 av Charles-Marie Widor, skriven till Taffanel 1898.
Widor är mest känd som orgeltonsättare. Han arbetade som organist i S:t Sulpice-kyrkan i Paris från 1874 och 64 år framåt. Han komponerade tio orgelsymfonier och andra verk för orgel, men också tre operor, tre solokonserter, fem symfonier och en del kammarmusik. Han efterträdde César Franck som professor i orgel vid Pariskonservatoriet 1890, och tillträdde posten som professor i komposition 1896.
Widor valdes in i den svenska Kungliga Musikaliska Akademien 1910.
Mats Möller
är utbildad vid Musikhögskolan i Stockholm och senare för
André Jaunet i Zürich. Han har arbetat i svenska symfoni-
och operaorkestrar och i olika kammarmusikaliska konstellationer, ofta
med ny musik på programmet. Som kammarmusiker har han turnerat i
Sverige och i Europa.
Jan Bülow
har en gedigen utbildning med musikvetenskap i Uppsala, komposition för
Werner Wolf Glaser i Västerås och pianostudier för Gun
Åkerman i Stockholm. 1967 vann han pianotävlingen i Lahti i
Finland och han har genom åren samarbetat med många musiker
och sångare. Han är anställd vid Västmanlandsmusiken
och tillsammans med Västerås Sinfonietta har han varit solist
i pianokonserter av Prokofiev, de Frumerie m fl.
Producerad av Mats Möller. Inspelad av
Sforzando produktion i Västerås Konserthus 2-4 januari
2004 – med 96 kHz/24-bit teknologi. Inspelningsproducent Johannes
Möller. Redigerad och masterad av Sforzando produktion. Foton
av Simon och Johannes Möller. Texter av Anders Bråtén.
Layout av Sforzando produktion. Mats Möller spelar på
en Oston-Brannen flöjt nr 351, med ett 14 K Lafin guldmunstycke.
Jan Bülow använder en Steinwayflygel.
CD SFZ 1010 [p]&[c] SFZ records/Sforzando produktion 2004.
DDD. Total tid 57’52.
Hemsida: www.sfzrecords.com.
E-post: office@sfzrecords.com.