BOOKLET
You may read an extended text from the booklet
or download the booklet as a pdf-file
‘Music is the ruler of the passions of the soul’.
(Angelo Berardi, Bologna, 1681)
Baroque music was dominated by Italian ideas but in the 1630s France began to develop a national style which resisted Italian influences for over a hundred years. Jean-Baptiste Lully, an Italian by birth, came to establish the national French style, creating the tragédie lyrique and contributing to the grand motet. Dancing with the young Louis XIV but never associated with the Chapelle Royal he became a cultural force at the French court.
It was at the court of the ‘Sun King’ that Michel de la Barre 1705 was elevated to the status of Flûte de la chambre. Much influenced by the viol music of Marin Marais, La Barre is said to ‘have a marvellous talent to touch the heart’ and to be the first ‘glorious’ genius of the flute. He published his first book, the first pieces to be published for the flute, in 1702. In the preface he gives technical information regarding fingerings, phrasing and ornamentation and advises that if accompanied, these pieces are most effective with bass viol, theorbo and harpsichord –‘a theorbo is preferred as its gut strings blend so well with the sound of the flute’. The Sonate L’Inconnuë, the final (IXs) ‘suite’, was published in the second book of Pièces Pour la Flûte Traversière in 1710.
At the court of Louis XIV Robert de Visée, a contemporary with la Barre and presumably performing together, was entrusted to enter the kings chamber, playing at his bedside. Much influenced by composers such as Lully, Visée arranged many pieces for theorbo and guitar. From the Saiznay manuscript of 1699 the allemande Entré d’Apollon, here preceded by a ‘non mesurée’ prelude, derives from Lully’s opera Triumphe de l’Amour, 1681.
Jacques-Martin Hotteterre, le Romain, next generation of flutists at the French court, brought to the Baroque flute full respectability through his numerous works. His Principes de la Flûte, 1707, became the first tutor of flute and one of the most important of its kind. About rhythmic inequality (notes inégales), though notated equal, he writes: ‘Quavers are not always to be played equally’, ‘in some measures there should be a long one and a short one’. The suite in E minor from the first book of 1708, consists of twelve dance movements, many of which also have a title; the name of one of Hotteterre’s pupils or admirers, the character of the piece or a picture.
In England, toward the end of the 17th century, there was a nearly complete capitulation to the Italian style. With the period of the Civil War and the Commonwealth the glories of Elizabethan and Jacobean ages had faded but by the time of Restoration, London had become one of the largest and richest cities in the world which had the effect of drawing many musicians from all Europe. One of them, John Ernest Galliard, German oboist and organist, came to England and London in 1706 to take up an appointment at the court of Queen Anne. Besides composing operas, pantomimes, masques, anthems, cantatas and translating Pier Francesco Tosi’s singing manual, he is best known for his collection of sonatas for the bassoon or cello and continuo, published in London 1733.
Lewis Mercy, Louis or Luidgi Merci, a celebrated French (or Italian) recorder player and an excellent composer though leaving only three sets of compositions, the bassoon sonatas published ca 1735, came to London called by its promising opportunities. Together with many Italian, French and German composers and instrumentalists he had influence on the musical taste of many English composers at the beginning of the eighteenth century.
Born in Italy, Nicola Matteis worked in Germanybefore settling in England. In 1685 he published four books of airs and dances and thereafter two collections of songs and a thoroughbass treatise for the guitar. Aria Amorosa was printed in the fourth book.
The musical culture of the German 17th century was overwhelmed by the disaster of the Thirty Years War. Despite political disunity there was a mighty resurgence in the following generations, climaxing with the Bach family.
In Germany, where wind instruments were much favoured, Friedrich Philipp Böddecker, organist, bassoonist and composer, grew up in a large family of musicians. He served at the courts of Durlach and Darmstadt and later he became cathedral organist in Strasbourg. Besides composing concertos, violin sonatas and a setting of Te Deum he composed one of the earliest sonatas for bassoon, a passacaglia ‘sopra la monica’, printed in Sacra Partitura, 1651. The melody, cantus firmus, here played by the flute, is repeated four times upon which the bassoon plays the bass with increasing degrees of variation. The piece culminates in triple time with an extensive and dramatic cadence. La Monica was a popular song, also known as the popular melody Une jeune fillette, appearing, for instance, as a lute ballet by Giovanni Antonio Terzi, a set of keyboard variations by Girolamo Frescobaldi, The Queenes Alman by William Byrd and as an Air de Cour set by Gilles Durant de la Bergerie with the beginning text line ‘Ma belle si ton ame’.
Notes on the performance
During the Baroque period precise instrumentation was often not indicated on the title page of published music. Musicians were expected and permitted to arrange the music to suit their condition. We know that the flute and bassoon played together in larger ensembles. There is also evidence for this combination; a sonata set for flute, bassoon and continuo by Antonio Vivaldi.
Baroque music can be characterized in many ways. One is the use of affects and the importance of rhetoric and articulation. Another is the use of hemiola – at the approach to a cadence the accent in triple time is displaced so that two measures of three quarters become one large measure of three halves which gives the music a special swing.
The bassoon in this recording is a bit larger than a solo bassoon and suitable for continuo playing. The theorbo, playing the continuo part ‘figured bass’ – a bass line with figures, numbers, to indicate the harmony, is tuned in equal temperament.SUZANNE PERSSON ©2006
Ensemble La Monica with its instrumental combination is rare, presumably unique. Formed in 2003 and named after the popular 16th century song La Monica, the trio aims to present flute and bassoon music from the Baroque era, accompanied by theorbo, in an expressive and lively way to today’s audience. Homepage: www.lamonica.se.
Christina Sönstevold studied modern flute and piano at the College of Music in Gothenburg. She combined her studies of the flute and conducting in Marseille and thereafter in Paris, France. Back in Sweden she performs regularly with several orchestras and ensembles, accompanies her husband on the piano and teaches.
Knut Sönstevold studied the bassoon, music composition and theory at the Hochschule für Musik und darstellende Kunst in Vienna and Instituut voor Sonolgie in Utrecht, Holland. Former the principal bassoonist in the Swedish Radio Symphonic Orchestra, and simultaneously concerning himself with contemporary music, both as an instrumentalist and composer, he’s now of great demand as a soloist and also dedicates much of his time to the historic bassoon. Since 1997 Knut is professor at the Royal College of Music, Stockholm.
Suzanne Persson began playing the lute in the early 80s after finishing a degree in classical guitar. In 1986 she completed a Master of Arts at Aaron Copland School of Music, Queens College, New York, and in the late 90s she continued her studies in Baroque music at College of Music, Malmö. Suzanne, lutenist and repetiteur, is a member of many ensembles and plays most historical plucked instruments. She has performed in more than 20 countries. Homepage: www.suzanne.se
Produced by Mats Möller. Recorded by Sforzando Productions in Gåsinge Church, Gnesta, June 20-23, 2005 and May 13 2006 – using 88.2 kHz/24-bit technology. Edited and mastered by Sforzando Productions. Booklet design by Sforzando Productions. Photos by Per-Erik Adamsson. Texts by Suzanne Persson. Christina Sönstevold plays a flute by Alain Weemaels in Brussels (after an original by Stanesby jr) and a flute made by Tutz in Salzburg (after an original by Rothenburg). Knut Sönstevold plays a bassoon by Guntram Wolf (a copy of H.K.I.C.V., Germany, c1710). Suzanne Persson plays a French theorbo, Lars Jönsson, Dalarö, 2004, and a baroque guitar, Lars Jönsson, Dalarö, 1991. Pitch A=415Hz. With thanks to Svartsjö Slott and to Elisabeth Holmgren.
CD SFZ 1012 [p]&[c] SFZ records/Sforzando Productions 2006. DDD. Total time 62’55.
Internet: www.sfzrecords.com.
E-mail: office@sfzrecords.com.
‘Musik är de passionerade själarnas härskare’
(Angelo Berardi, Bologna, 1681)
Musik under barocken dominerades till stor del av italienska idéer men under 1630-talet började Frankrike att utveckla en egen nationell stil som stod sig stark mot italienska influenser i över hundra år. Det var framför alla Jean-Baptiste Lully, född i Italien, som etablerade den franska stilen genom skapandet av tragédie lyrique och bidragande till den franska grand motet. Dansandes tillsammans med den unge Ludvig XIV, men aldrig anställd vid Chapelle Royal, blev han en kulturkraft vid det franska hovet.
Det var vid Solkungens hov som Michel de la Barre 1705 blev utnämnd till Flûte de la chambre. Det sades om La Barre, som var mycket influerad av Marin Marais gambamusik, att han ‘hade en underbar talang att vidröra hjärtat’ samt att han också var den förste ‘glänsande flöjtvirtuosen’. Han fick sin första bok, vilket också var de första musikstycken flöjt, publicerad 1702. I förordet beskriver han flöjtens spelteknik; fingersättning, frasering och ornamentering samt råder exekutören att om musiken ska ackompanjeras passar det bäst med viola da gamba, teorb och cembalo men att – ‘teorben är att föredra då ljudet av dess sensträngar blandar sig väl med flöjtens klang’. Sista sviten Sonate L’Inconnuë, nr IX i andra boken, Pièces Pour la Flûte Traversière, publicerades 1710.
Vid Ludvig XIVs hov fanns också Robert de Visée, samtida med La Barre och förmodligen musicerandes tillsammans, den ende musikern anförtrodd att stiga in i kungens sovkammare och spela honom till sömns. Visée, mycket inspirerad av tonsättare som Lully, arrangerade också andra tonsättares musik för teorb och gitarr. Ur Saiznay-manuskriptet från 1699 presenteras här två stycken. Först ett preludium ’non mesure’ och därefter en allemande, Entré d’Apollon som härstammar ur Lullys opera Triumphe de l’Amour, från 1681.
Jacques-Martin Hotteterre, le Romain, nästa generations flöjtister vid det franska hovet, lyckades genom sina otaliga verk få barockflöjten att vinna full respekt. Hans Principes de la Flûte, tryckt 1707, var också den första flöjtskolan och blev en av de viktigaste. Om rytmisk ojämnhet (notes inégales), trots jämnt noterat, skriver han: ‘åttondelsnoter ska inte alltid spelas jämna’, ‘i en del takter ska det vara en lång och en kort not’. Sviten i e-moll från första boken, tryckt 1708, består av 12 danssatser. Många satser har också en titel; Namnet på en av Hotteterres elever eller beundrare, styckets karaktär eller en målning.
Mot slutet av 1600-talet utplånades den engelska musikstilen nästan helt av den italienska. Under perioden med inbördeskrig och Brittiska samväldet hade den Elisabetanska och Jakobinska storhetstiden bleknat, men vid tiden för återupprättandet av monarkin, hade London vuxit till en av de största och rikaste städerna i världen, vilket resulterade i att många musiker från hela Europa sökte sig dit. En av dem, John Ernest Galliard, tysk oboist och organist, kom till England och London 1706 och anställdes vid drottning Annes hov. Förutom att komponera maskspel, psalmer, kantater samt översätta Pier Francesco Tosis lärobok i sång, är han mest känd för sin samling av sonater för fagott eller cello och basso continuo, publicerad i London 1733.
Lewis Mercy, Louis eller Luidgi Merci, en hyllad fransk, eller italiensk, blockflöjtist och utmärkt tonsättare, även om han bara lämnat efter sig tre kompositioner, fagottsonaterna tryckta ca 1735, kom till London lockad av stadens lysande möjligheter. Tillsammans med många italienska, franska och tyska tonsättare och musiker fick han stort inflytande på flertalet engelska tonsättares musiksmak i början av 1700-talet.
Nicola Matteis, född i Italien, arbetade i Tyskland innan han bosatte sig i England. 1685 publicerades hans fyra ‘books of airs and dances’ (böcker med instrumentala sånger och danser) och därefter två sångsamlingar och en generalbasskola för gitarr. Aria Amorosa finns i den fjärde boken.
Det musikkulturiska klimatet i 1600-talets Tyskland överväldigades av 30-åriga krigets förstörelse. Trots politisk splittring återuppblomstrade kommande musikergenerationer med Bachfamiljen som höjdpunkt.
I Tyskland, där man gärna föredrog blåsinstrument, växte Friedrich Philipp Böddecker, organist och fagottist samt tonsättare, upp i en stor musikerfamilj. Han var anställd vid hovet i Durlach och Darmstadt och senare även organist i katedralen i Strasbourg. Förutom att komponera konserter, violinsonater och ett Te Deum komponerade han också en av de tidigaste fagottsonaterna, en passacaglia ‘sopra la monica’, tryckt i Sacra Partitura, 1651. Själva melodin, cantus firmus, som här spelas av flöjten, upprepas fyra gånger medan fagotten spelar basstämman med ökande grad av variationer. Stycket kulminerar i tretakt och slutar med en utdragen och dramatisk kadens. La Monica var en populär melodi, också känd vid namnet Une jeune filette, som har används av många tonsättare, däribland Giovanni Antonio Terzi i form av en ballet för luta, cembalovariationer av Girolamo Frescobaldi, The Queenes Alman av William Byrd och som en sång, Air de Cour, av Gilles Durant de la Bergerie med den inledande texten ‘Ma belle si ton ame’.
Kommentarer angående uppförandet
Under barocken var det ofta som exakt instrumentering inte angavs på musikpublikationens titelsida. Musikerna förväntades kunna arrangera musiken så att den passade just deras instrument. Vi vet att flöjten och fagotten spelade tillsammans i större ensembler. Det finns också bevis för just den kombinationen; En sonat för flöjt, fagott och basso continuo av Antonio Vivaldi.
Termen barockmusik kan beskrivas på många sätt. Några kännetecken är läran om affekter, retorikens inflytande samt artikulationen. Ett annat kännetecken är användandet av hemiolen – vid närmandet av kadensen flyttas tretaktens accent så att två takter i trefjärdedelstakt blir en större takt i tre halvnotstakt vilket ger musiken ett speciellt sväng.
I den här inspelningen används en fagott med något längre mensur än vad som vanligen används för solomusik och som passar för continuospel. Teorben som spelar generalbasstämman efter de siffror som indikerar harmoniken är stämd i liksvävande temperering.
SUZANNE PERSSON ©2006
Ensemblen La Monicas instrumentkombination är ovanlig, kanske även unik. Gruppen bildades 2003 och har fått sitt namn efter den populära 1500-talsmelodin La Monica. Trions mål är att framföra flöjt- och fagottmusik från barocken, ackompanjerad av teorben, på ett uttrycksfullt och levande sätt för dagens publik. Hemsida: www.lamonica.se
Christina Sönstevold studerade modern flöjt och piano vid Musikhögskolan i Göteborg. Därefter fortsatte hon sina studier i flöjtspel och dirigering i Marseille och sedan i Paris, Frankrike. Tillbaka i Sverige spelar hon regelbundet i flertalet orkestrar och ensembler, ackompanjerar sin make på piano, samt undervisar.
Knut Sönstevold studerade fagott, komposition och musikteori vid Hochschule für Musik und darstellende Kunst i Wien, Österrike och vid Instituut voor Sonologie i Utrecht, Holland. Tidigare solofagottist i Sveriges Radios Symfoniorkester, och samtidigt verksam inom nutida musik både som musiker och tonsättare, är han numera mycket eftertraktad som solist, samt ägnar mycket av sin tid åt den historiska fagotten. Sedan 1997 är Knut också professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Suzanne Persson började spela luta i början på 80-talet efter examen i klassisk gitarr. 1986 tog hon sin Master of Arts vid Aaron Copland School of Music, Queens College, New York, och i slutet av 90-talet fortsatte hon sina studier i barockmusik vid Malmö Musikhögskola. Suzanne, lutenist och repetitör, är medlem i flertalet ensembler och spelar de flesta historiska knäppinstrumenten. Hon har turnerat i över 20 länder.
Hemsida: www.suzanne.se
Producerad av Mats Möller. Inspelad av Sforzando produktion i Gåsinge kyrka, Gnesta, 20-23 juni 2005 och 13 maj 2006 – med 88.2 kHz/24-bits teknologi. Redigerad och masterad av Sforzando produktion. Texthäftets design av Sforzando production. Foto Per-Erik Adamsson. Texter av Suzanne Persson. Christina Sönstevold spelar på en flöjt av Alain Weemaels i Bryssel (efter ett original av Stanesby jr) och en flöjt av Tutz i Salzburg (efter ett original av Rothenburg). Knut Sönstevold spelar på en fagott av Guntram Wolf (en kopia av H.K.I.C.V., Tyskland, ca 1710). Suzanne Persson spelar på en fransk teorb byggd av Lars Jönsson, Dalarö 2004, och en barockgitarr av Lars Jönsson, Dalarö, 1991. Tonhöjd A=415Hz. Ett stort tack till Svartsjö Slott och till Elisabeth Holmgren.
CD SFZ 1012 [p]&[c] SFZ records/Sforzando produktion 2006. DDD. Total tid 62'55.
Internet: www.sfzrecords.com.
E-post: office@sfzrecords.com.